Syrenen
När jag var liten, på 1960-talet, hade syrenen en mäktig, tjock stam som jag brukade klättra upp i. Det sägs att syrenen planterades på gården redan på 1700-talet. Där satt jag i den flera hundra år gamla syrenen och
dinglade med benen och kastade bollar till min hund Gulliver. En dag kom det in en farbror på gården bara för att titta om trädet stod kvar. Han var jätte gammal tyckte lilla jag. Han hade också lekt i trädet, sa han, när han var liten - i slutet av 1800-talet. Under en storm på 1970-talet blåste syrenens största stam ned. Jag var otröstlig och grät floder när de kom och sågade upp den efter stormen, för att kunna få ut den från gården. Sedan dess har syrenen kämpat på och envist skjutit nya skott. Min son har också han spenderat en
del av sin barndom klängandes i dess grenar, medan han kastat bollar till sin hund Charlie. Det vackert förgrenade trädet står stolt kvar på sin plats. Lika underbar med sommarens vita blomkaskader som under kala höstkalla nätter - och vakar över människor och djur och tidevarv som kommer och går.
Jeanette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar